Fart- och hemmablind

För några dagar sedan var jag ute på en kvällspromenad. På väg in i lägenheten upptäckte jag att skogsdungen som finns på baksidan av huset jag bor såg jag en vy som var trollskog i ett nötskal.

Efter lite experimenterande fick jag till en helt okej bild.

Ärligt talat har jag blivit hemmablind. Vilket är lätt hänt. Så det gäller att se upp med det. 

Idag var jag och hälsade på en bekant. 4 kilometer bort längs en väg jag har cyklat åtskilliga gånger. Den här gången gick jag. Och plötsligt blev det helt andra intryck från vägen. Fler för att vara noga. Och det är inte första gången jag är med om det precis. Är man ute och kör bil och växlar mellan en motorväg och en väldigt liten landsväg (en utan mittlinje) där man växlar mellan 110 och cirka 60 i hastighet är det jättetydligt. 10 minuter på lilla vägen ger mycket mer intryck än längs motorvägen.

Nu hade jag inte kameran med mig, men naturligtvis dök det upp lite fototillfällen när man inte har kameran med sig (så är det alltid). Och det är just det. Är du ute och leta efter fototillfällen. Gå. Och gå lugnt, ingen Powerwalk.

Man blir fartblind redan när man springer. Och när det gäller fototillfällen kan den lilla fartblindheten räcka.

Liksom fartblindheten när man går hem från bussen man tagit hem från jobbet och hela kroppen bara är inriktad på att det finns en soffa och ett bit mat när man kommer hem...

En av de absolut roligaste sakerna med fotografering....

Innan jag kommer till själva inlägget tänkte jag faktiskt varna denna gång - personer med spindelfobi bör inte läsa längre än bild tre. 

Ljus. Inte bara för att fotografering skulle vara minst sagt knepig utan ljus, utan också beroende på att få saker kan liva upp en bild lika mycket som ljuset. Få saker kan förstöra en bild lika mycket heller.

Och kom ihåg: Gör man bort sig totalt med ljuset så finns inget bildbehandlingsprogram i världen som kan rädda dig. Som ni som följer mig även på instagram inte omöjligt har sett så har det blivit en del matfotografering. Nedan kommer en bild tagen med min kompaktkamera, så det har inte blivit av att jag fått upp den på instagram. Det är ju lite bökigt eftersom jag då måste använda mobilen.

Jag tog en bild när jag garnerat med ost också, men den bilden blev inte lika bra. Däremot tog jag en bild ihop med ostgarneringsbilden som jag tänkte ni skulle få se:

Att ljussätta är verkligen skitkul, ni som inte har provat rekommenderas varmt att göra det. I det här fallet har jag alltså pallat upp en vit skärbräda mot min vattenkokare för att den vägen reflektera ljuset från fönstret så att jag får ett jämnare ljus på tallriken. Min gamla fotolärare lärde också oss elever att tar man ett porträtt i naturligt ljus är ett tips att låta personen ha en bok uppslagen framför modellen. Ingen lägger märke till boken som dock reflekterar ljuset upp i ansiktet.

Vill man så kan man såga till några skivor i frigolit eller sätta konsoler i trä på en vitmålad bit plywood så har man en reflexskärm. Det finns för all del också att köpa riktiga reflexskärmar, om man är på det humöret. Dessa är då i allmänhet väldigt smidiga att fälla ihop och bära på sig.

Ibland kan man å andra sidan låta skuggspelet vara en del av bilden, som denna några år gamla bild på mig själv (ja det är ett självporträtt):

Här ska också erkännas att den här bilden är efterbehandlad i dator, för den fick väl hög kontrast. Med hjälp av ett glas, en löstagbar sänglampa och en inte helt samarbetsvillig modell fick jag också denna bild för ett antal år sedan (spindeln tyckte inte om värmen från lampan, var barmhärtiga och ha lampan en liten bit bort om ni vill försöka upprepa den här bilden, och släpp givetvis ut spindeln efteråt! Kan också vara så att LED-lampor löser problemet): 

Nej jag tycker inte foton ska Lidas fram. Mera Lekas fram

Visst finns det tillfällen när något konstnärligt och riktigt bra har kommit ur en svår situation. Som när Dorothy L Sayers skapade sin otroligt rika gentlemanadetektiv Lord Peter Wimsey när hon själv hade dåligt med pengar.

Niklas Strömstedts låt "Förlorad igen" lär också ha skapats i ett anfall av melankoli.

Hugh Grants rollkaraktär Alex Fletcher i den romantiska komedin "Music and Lyrics" är inte på något sätt otroligt och "Don't write me off" är i mitt tycke riktigt bra.

Men när det gäller fotografering är jag mer böjd att använda samma metod som Lasse Åberg och Bo Johnsson använder i sina komedier. Den enklaste metoden att åstadkomma något lättsamt och trevligt är att ha trevligt medan det skapas.

Och glöm för Guds skull inte kreativiteten. Få mänskliga aktiviteter är i sin grund lika kreativa som just leken. Alltså: Fotografier ska inte lidas fram. De ska lekas fram. Som när jag fick för mig att leka lite med en vattenflaska jag fick på en mässa för ett tag sedan som sedan stått vid mitt skrivbord litet för länge och min kompaktkamera.

Att slutligen lyckas

När jag gick gymnasiet, vilket är för många år sedan för att jag ska vilja tänka på hur länge sedan det var, hade jag ett mål att cykla hundra mil på en säsong. Jag lyckades inte. Det närmsta jag kom var 92,2 mil.

Så för några år sedan plockade jag upp det igen. Den här gången lyckades jag. Känslan när cykeldatorn slog om från 999 kilometer till 1000 är obeskrivlig.

Året därpå lyckades jag återigen med någonting jag länge föresatt mig. Fast denna gång hade det med fotografering att göra. Jag lyckades äntligen fotografera mindre vårblommor.

Knepet är att gå ned på blommans nivå (alltså precis intill marken) och utnyttja den korta närgränsen många moderna kameror har. Strunta i att folk kanske tittar.

Nu i år tog jag detta vidare till att ta samma typ av bilder med digital kompaktkamera. Och idag lyckades jag med det jag inte lyckats med tidigare eftersom jag varit osams med autofokusen.

Jag lyckades ta en vårblommebild med mobilen.
 
Äntligen!!

En fråga som är både laddad och spännande

På 1970-talet elektrifierades kameran. De första kamerorna med elektroniska slutare kom, de första motortillsatserna kom och för situationer där man inte kunde fotografera med naturligt ljus (vilket var betydligt fler på den tiden för färgfilm klarar inte lampljus) så kom elektronblixten, som var ett stort steg framåt. En elektronblixt klarar många tusen blixtar innan den behöver bytas ut vilket var en klar skillnad jämfört med blixtkuberna.

Elektronblixten hade egentligen funnits lång tidigare, men det var först nu den fick allmän spridning.

Det här gjorde att man plötsligt måste börja ta med olika batterilösningars för- och nackdelar i valet av kamera. Den där sista biten är nog så viktig att komma ihåg. Batterilösningars nackdelar.

Vill man driva en elektronblixt på batterier räckte två vanliga AA-batterier långt. Men ville man driva filmframmatning, slutare och skärpeinställning också behövdes snarare fyra batterier. Då uppstod ett problem. Fyra batterier tog väl mycket plats i en kompaktkamera. Lösningen blev Litium-batteriet som fick spridning just på 1970-talet. Den vägen kunde man använda mindre batterier och framförallt färre batterier, vilket tog avsevärt mindre plats och därmed var den moderna kompaktkameran i stort sett född.

En annan fördel med Litium-batterier var att de tålde kyla bättre än vanliga batterier. Men batterier och kyla var fortfarande ingen bra kombination, vilket många naturfotografer bittert fått erfara. Hur stort problem detta förde med sig insåg nog inte kameratillverkarna förrän Nikon tog fram en helt ny modell utan batterier i början av 2000-talet och den sålde långt, långt över förväntan.

Men Litium-batterier var svindyra och det uppstod rätt snart en marknad för att sätta på en tillsats till sin systemkamera (för dem som hade sådana) så man kunde driva sin kamera på vanliga ficklampsbatterier. Detta eftersom vanliga ficklampsbatterier var mycket lättare att få tag i.

I början var det också vanligt att digitalkamerorna använde vanliga ficklampsbatterier.

När jag tittade häromdagen upptäckte jag att Nikon har åtminstone en modell som fortfarande gör det. Jag hävdade själv länge att det är den bästa lösningen.

Men jag har ändrat uppfattning. Moderna kameror drar nämligen så mycket ström att man i alla fall gör klokt i att använda riktigt dyra batterier och den bästa lösningen är faktiskt litium-batterier i vanlig AA-storlek. Dessa är dock inte laddbara, med den miljöförlust det innebär.

Så då är det bättre att komma ihåg laddaren. Speciellt som kameror med specialbatterier dessutom har mycket bättre batterikapacitet. Eller använda mobilen (som har ett Litium-batteri)

Idag är istället läget att främsta anledningen att ta fram en kamera som går på vanliga batterier att tillverkaren slipper ta fram batteri och laddare och skicka med det med kameran. Sedan får du som konsument ta smällen.

Vilket jag som konsument inte är jätteförtjust i.

Att bara vara.

Bilden ovan är från busstationen som ligger 500 meter från mig. Det är från ett asfalteringsarbete och visar på en klar fördel med mobil- och kompakt-kamera. Man kan ha den fickan när man går ut och går. Man blir lite av en pressfotograf mitt i alltihopa.

Promenaden gick sedan ut från samhället och blev en mycket vacker sådan. Det har blivit mycket vattendrag nu ett tag.

Sedan blev det en bild med väldigt stark symbolik i. En kyrkomur där växtligheten börjat frodas gav mig idé till en bild med både livskraft och död i samma bild. 

Men mitt tydligaste minne från dagen var på ett ställe längs promenaden där blotta vyn, hur det såg ut där jag gick var så Gudomligt vackert att jag bara var tvungen att stanna. Först tittade jag efter möjliga bildvinklar men insåg till slut att jag inte kunde fotografera vyn. Jag kunde inte göra den rättvisa med kameran. Så jag plockade ned kameran, satte mig på en bänk som stod där och bara koncentrerade mig på att vara. Att leva.

Man måste få göra det ibland också. Även om man är amatörfotograf som precis dragit igång en blogg.