Panormafunderingar

Det finns till att börja med en anledning till varför jag inte gör den här bilden större, för panormafunktionen i min mobil är verkligen inte bra.

Men det sätter faktiskt fingret på en ganska väsentlig punkt. För det första kan det sägas vara en av två stora nackdelar med min mobilkamera. Nackdel 1 har jag nämnt i tidigare inlägg. Om jag fotograferar något på nära håll och det finns en bakgrund långt bort, som jag då vill ha oskarp, så tenderar telefonen att fokusera på bakgrunden istället, hur mycket jag än kopplar på makrofunktion och pekar där jag vill ha skarpt. Det är faktiskt ordentligt störande.

Det andra stora bekymret jag har med telefonen är att den, förmodligen för att begränsa storleken på bildfilerna och den vägen spara på telefonens prestanda, begränsar panormabilder till att vara  max om jag minns rätt 480 bildpunkter höga. Och det är ju helt enkelt inte så mycket.

Överlag verkar det för övrigt som att panormafunktioner är väldigt roliga för ingenjörerna att hitta på, för i mitten på 1990-talet var det sista skriket att förse kameran med pannornafunktion. Filmsystemet APS, som kom, gjorde initial succé och därefter tokfloppade så till den milda grad att de har rekord som historiens mest kortlivade filmsystem, hade till och med en inbyggd panormafunktion i systemet.

Landskapspanorman är häftiga och speciellt ni som har modernare telefoner än min gamla skuff kan absolut experimentera med den och se hur bra bilder ni kan få.

Men alla som besöker ett konstgalleri kan direkt konstatera att bredbild verkar göra sig bättre på film än stillbild.
Det verkar som att även våra fotoingenjörer insett det och tittar man på de två vanligaste bildproportionerna, 4:3 respektive 3:2, är det nog rätt kloka val.