Att använda kameran i vardagen

Jag har inte skrivit i bloggen på ett bra tag, vilket har den enkla förklaringen att jag helt enkelt varit fullt upptagen med att jobba. Ska man vara noga hade jag börjat med jobbet när jag skrev förra inlägget också, det är bara det att jag valde att inte skriva om det.

Sedan 9 augusti jobbar jag nära nog heltid, 1 timmes bilresa bort från där jag bor. Mellan 9 och 10 timmar om dagen är jag alltså inte hemma. Vilket förstås innebär mindre tid med kameran.

Jag jobbar som NO-lärare på en högstadieskola och det som däremot hänt är att eleverna blev eld och lågor när de upptäckte att de fått en NO-lärare som lagt ut ett klipp på Youtube. En del av dem reagerade också på att jag har både instagramkonto och blogg.

Främst instagramkontot har fått en del reaktioner.

Men visst finns det tillfällen för en högstadielärare när man kan använda en digital kompaktkamera. Som nu när jag skulle lägga ut en planering via en hemsidetjänst som skolan använder. Jag behövde då en bild på en elmotor och hittade ingen bra. Så jag tog en. Se ovan.

När katten är borta

Finns anledning att återkomma till detta talesätt som amatörfotograf, för trots att kompaktkameror är lätta och smidiga att ta med, naturligtvis händer det att man glömmer dem - och då dyker fototillfällena upp. Eller så glömmer man helt enkelt bara bort det.

Bilen stannade för mig kanske 500 meter ifrån Ingo-macken i Gottröra igår. Medan jag väntade på bärgare hade jag kunnat ta många fina bilder, för det är fint där. Men naturligtvis hade jag inte kameran med mig.

Idag rengjorde jag min skohylla. Det var ett av mina dåliga samveten i lägenheten. Med andra ord var rengöringen välbehövlig och före-/efterbilder hade varit på sin plats.

Vilket jag tyvärr totalt glömde bort.

Envishet och tur istället för millimeter brännvid

Som jag skrev i det förra inlägget så är fågelfotografering ett sammanhang där man snabbt önskar sig kraftigt teleobjektiv. Faktum är att man önskar sig ett så kraftigt teleobjektiv att alla kompaktkamerafotografer som inte investerat i ett stativ (vilket jag misstänker är de flesta) snabbt kommer sig för att lovprisa det faktum att de flesta moderna kompaktkameror har system för att undvika skakningsoskärpa.

Utan att gå in på tekniska detaljer kan också nämnas att högt högsta ISO-tal också kan förebygga skakningsoskärpa.

Men om man nu har den, bortsett från fågelfotograferingen, utmärkta vanan att inte ha en kompaktkamera med jätteextrem zoom så får man lita på något annat än kraftig förstoring i kameran.

Envishet och tur är två sådana saker som lätt kan sköta det jobbet. Om vi pratar relativt oskygga fåglar, som t.ex. gräsänder, väntar man helt enkelt tills de vågar komma i närheten. Med lite tur tar inte det lång tid. Då kan man få till sådana här bilder (bilden är inte beskuren).

Utanför "comfortzone"

Jag anser, vilket jag tror jag sagt tidigare, att man bör undvika zoomobjektiv/kameror med mer än ungefär 10x optisk zoom (och att digital zoom rent generellt är ett elände). Detta eftersom zoomobjektiv som är kraftigare än så tenderar att få problem med vinjettering, alltså att hörnen blir felexponerade och/eller oskarpa när man bara tar upp kameran och fotograferar utan att använda zoomen. Det är sådant här som är anledningen till att det objektiv som följer med en digital systemkamera när man köper den vanligtvis är utrustat med ett objektiv som 18-55 mm (cirka 3x zoom). Tyvärr har det blivit mycket vanligt att digitala kompaktkameror är utrustade med objektiv med 15-20x zoom.

Man kan säga att över cirka 10x zoom är utanför den optiska ingenjörskonstens comfortzone.

Men det där med comfortzone kan handla om något annat.

Tog de här bilderna ungefär en kilometer hemifrån idag. Kameran jag använde har ungefär 5x zoom. Jag hade gärna haft det dubbla just idag. Att fotografera fåglar är ett tillfälle där man ofta behöver zooma ut så mycket det bara går utan att få skakningsoskarpa bilder...

Då var jag glad över att inte ha en systemkamera med bara 3x zoom. Har du en systemkamera och vill börja fotografera fåglar kommer du förmodligen rätt snart att börja fundera på ett extraobjektiv som t.ex. ett 55-250-objektiv. Det gör du i så fall alldeles rätt i. Den systemkamera jag själv periodvis använder har vi ett sådant objektiv till. Det är ett utmärkt komplement i sådana här lägen.

Kan man fotografera vad som helst

Till att börja med: Nej

Det finns vissa saker som helt enkelt är olagligt. Om du fotograferar människor på ett ställe som inte är offentlig plats behöver du deras tillstånd för att visa bilderna för någon annan än dig själv. Detta blev senast aktuellt nu i våras med appen Periscope  som blev populär bland landets tonåringar i våras. Problemet är att sänder man live från en webbkamera på skolan ska man, strikt juridiskt, begära skriftligt tillstånd från föräldrarna till varje skolkamrat som råkar gå förbi framför kameran. Jobbigt värre blir det. 

Så länge de som råkar titta förbi inte exempelvis har skyddad identitet är det dock inte särskilt troligt att det går till åtal eller på andra sätt får allvarligare konsekvenser. 

Sedan finns det saker som är både olagligt och betydligt mer olämpligt. I filmen Keeping Mum (2005) gör karaktären Lance misstaget att videofilma när tonårsdottern i familjen klär av sig framför fönstret. Det är inte bara väldigt olämpligt utan dessutom väldigt olagligt. I just det fallet är det dessutom både ofredande och barnpornografibrott eftersom dottern ifråga inte var myndig. Att filma eller fotografera in genom någons sovrumsfönster är alltså väldigt olagligt (i filmen blir karaktären dessutom ihjälslagen), alldeles bortsett ifrån att det naturligtvis är olämpligt. 

Mindre extrema fall kan bli nog så känsliga. Redan i inledningen till det här inlägget tog jag upp att en skola, inklusive dess allmänna utrymmen, inte är en offentlig lokal. Samma sak gäller en kyrka. Det är alltså inte automatiskt tillåtet att fotografera på en skolavslutning, ett barndop, ett bröllop eller en begravning. Och det är absolut inte tillåtet att lägga upp bilderna på t.ex. Facebook. Detta är ett gissel varje år med föräldrar som naturligtvis är stolta över sina barn och hur fina de är på avslutningen som tar bilder och lägger ut på sociala medier. Och det behöver inte vara Facebook. Det kan också vara... en fotoblogg till exempel. 

Att ta bilder vid en begravning kan bli väldigt känsligt. Förutom att det alltså noga räknat är olagligt om du inte har tillstånd från samtliga begravningsgäster är det ju något som kan skapa väldigt dålig stämning om inte samtliga av de som kan klassas som närmast anhöriga är med på noterna. 

Men sedan finns då lägen som i och för sig är lagliga, men kan skapa nog så dålig stämning. För några inlägg sedan hade jag med en bild jag tagit på en spindel för några år sedan här på bloggen. Den bilden hade jag ett tag på Facebook, men tog bort den eftersom många reagerade negativt. De gillade inte spindelporträtt helt enkelt.

Ett något färre antal år sedan så gick jag en fotokurs där handledaren hade fotograferat sin mamma - på bårhuset. Lika lite som juridiken sätter något hinder i vägen för spindelbilden sätter juridiken något hinder i vägen i detta fall. Men är det verkligen särskilt lämpligt? Jag fotograferade inte min pappa i bårhuset. Vi tog inte ens bort linneduken över ansiktet. 

Det måste varje fotograf få avgöra. Själv har jag haft ett sår/födelsemärke i nacken som jag fotograferat då och då för att se hur det (inte) läkte innan jag lät en AT-läkare skära bort det. Och nej, de bilderna tänker jag inte lägga ut här.

Däremot fotograferade jag när jag torkade ur spisen i morse och trasan inte var så fräsch. 

Och de finns det säkert en del som undrade om den bilden verkligen var nödvändig. 

Före och efterbilder

Bilderna här ovan är från mitt rentorkade skrivbord. Att det antingen står en liten tub försvarets hudsalva i mitten eller ligger en stegräknare där var för att hjälpa autofokusen på traven. Moderna kameror har nämligen svårt för att fokusera på stora, enfärgade ytor. 

I fallet ovan ville jag också att bilderna skulle vara identiskt lika, bortsett ifrån att jag såg skillnaden (alltså hur mycket jag väntat för länge med att torka av skrivbordet, men men).

Man kan också medvetet manipulera bilder så att efter-bilden ser bättre ut än vad den förtjänar. Om man exempelvis tar en bild på en sur och motsträvig minst sagt storvuxen person med mobilen (som noga räknat har en så kallad vidvinkellins som överdriver djup) när personen bär ljusa, tvärrandiga kläder som är något för trånga och sedan tar efterbilden när personen är nöjd och glad med livet, iförd välsittande eller rent av något stora kläder som är mörka och längsrandiga kläder och med svag tele på kameran så kommer skillnaden att framstå som minst dubbelt så stor som den är.

Om personen som tar före- och efterbilder är i situationen en bekantskap till mig var i för några år sedan att hon gått från att vara för smal till betydligt mer välskapt så gör man istället tvärt om.

Före och efterbilder kan vara ett utmärkt sätt att dokumentera skillnaden för sig själv. I så fall ska man se till att ta bilderna under så lika förutsättningar det bara är möjligt. 

Eller så använder man det i reklamsyfte, då gäller det att veta hur man manipulerar betraktaren maximalt. 

Hur man väljer att göra är upp till var och en. 

Lagen om tillvarons jäklighet för fotografer

Det har varit lite lite aktivitet på instagram och här på bloggen ett tag.

Jag har haft mycket för mig och jag har dessutom gjort mig skyldig till den värsta försummelsen en kompaktkamerafotograf kan göra sig skyldig till - att inte ta med kameran när man är ute på saker och ting. Således kan jag inte komma med några bilder från den flytten jag håller på och hjälper några familjemedlemmar med. Även om jag fått lägga upp bilder på den flytten på bloggen (vilket inte är säkert - när jag ändå pratar om sådana saker - fråga alltid om lov innan ni fotograferar på privata tillställningar och inte minst viktigt - respektera ett nej att inte publicera bilderna på nätet) hade jag inte kunnat göra det eftersom jag nämligen helt enkelt inte haft kameran med mig.

Igår kväll hade jag kameran med mig. Hade kameran med mig och kunde dokumentera lite jobb när ängen jag har rätt nära huset som ni ser fick lite välbehövlig skötsel. Här kan också noteras att bilden inte har riktigt den svärta den skulle kunna ha, det är en av begränsningarna med en kompaktkamera. Man kommer aldrig att få samma krispighet i bilden som från en riktigt schysst systemkamera. Det är en av många anledningar till att proffs använder systemkamera så ofta de kan (och jag hävdar absolut inte att de ska sluta med det). En liten vända genom Foto-appen i Windows 10 visar hur man kan få till det om man får till korrekt exponering med en systemkamera (eller alltså går efter i datorn).

Här ska också sägas att den här typen av bilder ska gärna tas på litet håll (vilket jag gjort) eftersom "röken" består av pollen! Man behöver inte vara pollenallergiker för att börja nysa av den där mängden pollen! Som komplement till det jag sa ovan: Har ni tillgång till en systemkamera är den helt klart att föredra till sådana här bilder. Men det blir inte så tokigt med kompaktkamera heller tycker jag.

Någon dag tidigare var det lite blommor som jag blev uppmärksam på. Börjar känna mig rätt nöjd med min förmåga som blomsterfotograf. Ställde vitbalansen på skugga och det gjorde hela skillnaden. Möjligen är bilden något för ljus.

Har slutartidsskalan och bländarskalan fortfarande betydelse?

För en tid sedan diskuterade jag och en numera pensionerad fotolärare just den frågan. Vi intog olika inställning och på sätt och vis förstår jag det. Slutartid och bländare har nämligen absolut inte förlorat betydelse för landets professionella fotografer. De minst sagt ambitiösa fotografer som inte tar några som helst genvägar och fortfarande jobbar med separat ljusmätare har också stor hjälp av att kunna slutartidsskalan. Om ljusmätaren talar om att 1/125s och bländare f/11 ger korrekt exponering vid ISO 200 går det betydligt snabbare att räkna ut att om kameran har 1/2000s som kortaste exponeringstid och du vill kunna använda bländare f/2 av någon anledning (exempelvis det korta skärpedjupet) så måste du minska på ISO-talet till ISO 100.

Samma sak om den inbyggda ljusmätaren står för ursprungsvärdena. Det är också absolut en god idé att ha koll på hur långa slutartider du klarar utan att få bilden skakningsoskarp.

Har du en systemkamera (oavsett om det är en digital eller analog) tycker jag dessutom att du bör skaffa dig lite koll på de manuella inställningarna. Det är nämligen stora delar (om än inte hela) av poängen med en systemkamera.

Men inte ens då behöver du kunna att det är rätt vanligt att en systemkamera har tillgång till tiderna 30, 15, 8, 4, 2, 1, 1/2, 1/4, 1/8, 1/15, 1/30, 1/60, 1/125, 1/250, 1/500, 1/1000 och 1/2000 med ett steg mellan varje steg jag skrev nu. Eller att en rätt vanlig serie bländarvärden är 4; 5,6; 8; 11; 16; 22; 32, även där kompletterat med så kallade mellansteg. Jag känner också åtskilliga fotografer som har en framgångsrik karriär utan att veta att bländare 4 skrivs f/4 eftersom det är en matematisk formel för hur man räknar ut ljusöppningen i millimeter. Ljusöppningen i millimeter är alltså 50/4=12,5 mm med ett 50mm-objektiv och 200/4=50 mm med ett 200mm-objektiv. Eftersom bländarvärdet noga räknat är en nämnare så ger alltså högre bländarvärde mindre ljus. Den sista meningen är det enda man behöver veta. Bländarvärdet var alltså ett sätt att göra så du kunde använda samma inställning på alla objektiv när man har flera olika.

Liksom att slutartiden också brukar skrivas med bara kvoten (man skriver 125 när man menar 1/125) med samma resultat. Högre värde ger mindre ljus.

Är du en glad amatör som vill förbättra dina bilder tagna med mobilkamera eller kompaktkamera kan du enligt mitt förmenande ge blanka faderulingen i hela texten ovan. Om du å andra sidan har en digital systemkamera och tycker texten ovan är rena grekiskan så kan man fråga sig vad som är problemet med en bra digitalkompakt.

Det innebär att frågan i rubriken får ett lite mer komplicerat svar. Ja den har fortfarande betydelse. För proffsen. Men har den betydelse för en majoritet av Sveriges alla kameraanvändare. Nej, det skulle jag inte säga att den har.

Den tiden är förbi.

Sedan så där 30 år, om man ska vara petig.

Fart- och hemmablind

För några dagar sedan var jag ute på en kvällspromenad. På väg in i lägenheten upptäckte jag att skogsdungen som finns på baksidan av huset jag bor såg jag en vy som var trollskog i ett nötskal.

Efter lite experimenterande fick jag till en helt okej bild.

Ärligt talat har jag blivit hemmablind. Vilket är lätt hänt. Så det gäller att se upp med det. 

Idag var jag och hälsade på en bekant. 4 kilometer bort längs en väg jag har cyklat åtskilliga gånger. Den här gången gick jag. Och plötsligt blev det helt andra intryck från vägen. Fler för att vara noga. Och det är inte första gången jag är med om det precis. Är man ute och kör bil och växlar mellan en motorväg och en väldigt liten landsväg (en utan mittlinje) där man växlar mellan 110 och cirka 60 i hastighet är det jättetydligt. 10 minuter på lilla vägen ger mycket mer intryck än längs motorvägen.

Nu hade jag inte kameran med mig, men naturligtvis dök det upp lite fototillfällen när man inte har kameran med sig (så är det alltid). Och det är just det. Är du ute och leta efter fototillfällen. Gå. Och gå lugnt, ingen Powerwalk.

Man blir fartblind redan när man springer. Och när det gäller fototillfällen kan den lilla fartblindheten räcka.

Liksom fartblindheten när man går hem från bussen man tagit hem från jobbet och hela kroppen bara är inriktad på att det finns en soffa och ett bit mat när man kommer hem...

En av de absolut roligaste sakerna med fotografering....

Innan jag kommer till själva inlägget tänkte jag faktiskt varna denna gång - personer med spindelfobi bör inte läsa längre än bild tre. 

Ljus. Inte bara för att fotografering skulle vara minst sagt knepig utan ljus, utan också beroende på att få saker kan liva upp en bild lika mycket som ljuset. Få saker kan förstöra en bild lika mycket heller.

Och kom ihåg: Gör man bort sig totalt med ljuset så finns inget bildbehandlingsprogram i världen som kan rädda dig. Som ni som följer mig även på instagram inte omöjligt har sett så har det blivit en del matfotografering. Nedan kommer en bild tagen med min kompaktkamera, så det har inte blivit av att jag fått upp den på instagram. Det är ju lite bökigt eftersom jag då måste använda mobilen.

Jag tog en bild när jag garnerat med ost också, men den bilden blev inte lika bra. Däremot tog jag en bild ihop med ostgarneringsbilden som jag tänkte ni skulle få se:

Att ljussätta är verkligen skitkul, ni som inte har provat rekommenderas varmt att göra det. I det här fallet har jag alltså pallat upp en vit skärbräda mot min vattenkokare för att den vägen reflektera ljuset från fönstret så att jag får ett jämnare ljus på tallriken. Min gamla fotolärare lärde också oss elever att tar man ett porträtt i naturligt ljus är ett tips att låta personen ha en bok uppslagen framför modellen. Ingen lägger märke till boken som dock reflekterar ljuset upp i ansiktet.

Vill man så kan man såga till några skivor i frigolit eller sätta konsoler i trä på en vitmålad bit plywood så har man en reflexskärm. Det finns för all del också att köpa riktiga reflexskärmar, om man är på det humöret. Dessa är då i allmänhet väldigt smidiga att fälla ihop och bära på sig.

Ibland kan man å andra sidan låta skuggspelet vara en del av bilden, som denna några år gamla bild på mig själv (ja det är ett självporträtt):

Här ska också erkännas att den här bilden är efterbehandlad i dator, för den fick väl hög kontrast. Med hjälp av ett glas, en löstagbar sänglampa och en inte helt samarbetsvillig modell fick jag också denna bild för ett antal år sedan (spindeln tyckte inte om värmen från lampan, var barmhärtiga och ha lampan en liten bit bort om ni vill försöka upprepa den här bilden, och släpp givetvis ut spindeln efteråt! Kan också vara så att LED-lampor löser problemet): 

Nej jag tycker inte foton ska Lidas fram. Mera Lekas fram

Visst finns det tillfällen när något konstnärligt och riktigt bra har kommit ur en svår situation. Som när Dorothy L Sayers skapade sin otroligt rika gentlemanadetektiv Lord Peter Wimsey när hon själv hade dåligt med pengar.

Niklas Strömstedts låt "Förlorad igen" lär också ha skapats i ett anfall av melankoli.

Hugh Grants rollkaraktär Alex Fletcher i den romantiska komedin "Music and Lyrics" är inte på något sätt otroligt och "Don't write me off" är i mitt tycke riktigt bra.

Men när det gäller fotografering är jag mer böjd att använda samma metod som Lasse Åberg och Bo Johnsson använder i sina komedier. Den enklaste metoden att åstadkomma något lättsamt och trevligt är att ha trevligt medan det skapas.

Och glöm för Guds skull inte kreativiteten. Få mänskliga aktiviteter är i sin grund lika kreativa som just leken. Alltså: Fotografier ska inte lidas fram. De ska lekas fram. Som när jag fick för mig att leka lite med en vattenflaska jag fick på en mässa för ett tag sedan som sedan stått vid mitt skrivbord litet för länge och min kompaktkamera.

Att slutligen lyckas

När jag gick gymnasiet, vilket är för många år sedan för att jag ska vilja tänka på hur länge sedan det var, hade jag ett mål att cykla hundra mil på en säsong. Jag lyckades inte. Det närmsta jag kom var 92,2 mil.

Så för några år sedan plockade jag upp det igen. Den här gången lyckades jag. Känslan när cykeldatorn slog om från 999 kilometer till 1000 är obeskrivlig.

Året därpå lyckades jag återigen med någonting jag länge föresatt mig. Fast denna gång hade det med fotografering att göra. Jag lyckades äntligen fotografera mindre vårblommor.

Knepet är att gå ned på blommans nivå (alltså precis intill marken) och utnyttja den korta närgränsen många moderna kameror har. Strunta i att folk kanske tittar.

Nu i år tog jag detta vidare till att ta samma typ av bilder med digital kompaktkamera. Och idag lyckades jag med det jag inte lyckats med tidigare eftersom jag varit osams med autofokusen.

Jag lyckades ta en vårblommebild med mobilen.
 
Äntligen!!

En fråga som är både laddad och spännande

På 1970-talet elektrifierades kameran. De första kamerorna med elektroniska slutare kom, de första motortillsatserna kom och för situationer där man inte kunde fotografera med naturligt ljus (vilket var betydligt fler på den tiden för färgfilm klarar inte lampljus) så kom elektronblixten, som var ett stort steg framåt. En elektronblixt klarar många tusen blixtar innan den behöver bytas ut vilket var en klar skillnad jämfört med blixtkuberna.

Elektronblixten hade egentligen funnits lång tidigare, men det var först nu den fick allmän spridning.

Det här gjorde att man plötsligt måste börja ta med olika batterilösningars för- och nackdelar i valet av kamera. Den där sista biten är nog så viktig att komma ihåg. Batterilösningars nackdelar.

Vill man driva en elektronblixt på batterier räckte två vanliga AA-batterier långt. Men ville man driva filmframmatning, slutare och skärpeinställning också behövdes snarare fyra batterier. Då uppstod ett problem. Fyra batterier tog väl mycket plats i en kompaktkamera. Lösningen blev Litium-batteriet som fick spridning just på 1970-talet. Den vägen kunde man använda mindre batterier och framförallt färre batterier, vilket tog avsevärt mindre plats och därmed var den moderna kompaktkameran i stort sett född.

En annan fördel med Litium-batterier var att de tålde kyla bättre än vanliga batterier. Men batterier och kyla var fortfarande ingen bra kombination, vilket många naturfotografer bittert fått erfara. Hur stort problem detta förde med sig insåg nog inte kameratillverkarna förrän Nikon tog fram en helt ny modell utan batterier i början av 2000-talet och den sålde långt, långt över förväntan.

Men Litium-batterier var svindyra och det uppstod rätt snart en marknad för att sätta på en tillsats till sin systemkamera (för dem som hade sådana) så man kunde driva sin kamera på vanliga ficklampsbatterier. Detta eftersom vanliga ficklampsbatterier var mycket lättare att få tag i.

I början var det också vanligt att digitalkamerorna använde vanliga ficklampsbatterier.

När jag tittade häromdagen upptäckte jag att Nikon har åtminstone en modell som fortfarande gör det. Jag hävdade själv länge att det är den bästa lösningen.

Men jag har ändrat uppfattning. Moderna kameror drar nämligen så mycket ström att man i alla fall gör klokt i att använda riktigt dyra batterier och den bästa lösningen är faktiskt litium-batterier i vanlig AA-storlek. Dessa är dock inte laddbara, med den miljöförlust det innebär.

Så då är det bättre att komma ihåg laddaren. Speciellt som kameror med specialbatterier dessutom har mycket bättre batterikapacitet. Eller använda mobilen (som har ett Litium-batteri)

Idag är istället läget att främsta anledningen att ta fram en kamera som går på vanliga batterier att tillverkaren slipper ta fram batteri och laddare och skicka med det med kameran. Sedan får du som konsument ta smällen.

Vilket jag som konsument inte är jätteförtjust i.

Att bara vara.

Bilden ovan är från busstationen som ligger 500 meter från mig. Det är från ett asfalteringsarbete och visar på en klar fördel med mobil- och kompakt-kamera. Man kan ha den fickan när man går ut och går. Man blir lite av en pressfotograf mitt i alltihopa.

Promenaden gick sedan ut från samhället och blev en mycket vacker sådan. Det har blivit mycket vattendrag nu ett tag.

Sedan blev det en bild med väldigt stark symbolik i. En kyrkomur där växtligheten börjat frodas gav mig idé till en bild med både livskraft och död i samma bild. 

Men mitt tydligaste minne från dagen var på ett ställe längs promenaden där blotta vyn, hur det såg ut där jag gick var så Gudomligt vackert att jag bara var tvungen att stanna. Först tittade jag efter möjliga bildvinklar men insåg till slut att jag inte kunde fotografera vyn. Jag kunde inte göra den rättvisa med kameran. Så jag plockade ned kameran, satte mig på en bänk som stod där och bara koncentrerade mig på att vara. Att leva.

Man måste få göra det ibland också. Även om man är amatörfotograf som precis dragit igång en blogg.

Om ni tycker det är dyrt att röka...

...och har tillgång till en analog kamera så kan ni pröva med att göra av med ett paket kamerafilm (=en rulle) om dagen och sedan låta framkalla och kopiera den (alternativt framkalla och rama in).

Att röka ett paket om dagen kostar ungefär 50 kronor om dagen. Att fotografera en kamerarulle om dagen kostar 150-200 kronor om dagen.

Det här är den enskilt största poängen med digitalkameratekniken. Att den möjliggör även för personer med min begränsade ekonomi att åstadkomma det här på en eftermiddag.

Flera vårblommor på samma bild

Tussilago ovanifrån, ganska tekniskt okomplicerad bild. 

De senaste åren har jag börjat fotografera blommor i deras höjd, det har verkligen fört mitt fotograferande framåt. 

En tussilago till. 

Grankottar är ju i grunden inget särskilt spännande motiv, men vet inte om jag sett någon som fotograferat dem underifrån tidigare. Bilden är nedklippt.   

Mera grankotte, denna gång en enda. I närbild. 

Om skulptörer kan göra konst av skräp kan väl fotografer göra konst av bortskrapad färg. 

Perspektivexperiment. Haft kameran lite lägre än vad jag brukar. 

Skuggan gör motivet. 

Vårfågel. Nedklippt bild. 

Två bilder där kontrasten mellan grönska och sten är motivet. 

Rinnande vatten. Att fotografera rörelse har jag haft svårt för, men tror jag lyckades denna gång. 

Vatten som rinner förbi trädgren. 

Reflexen i vattnet tyckte jag var häftig. Tycker också jag lyckats helt okej med att få det på bild. 

Normalt sett är man dödsnoga med att det inte ska synas på bilden att man håller i motivet. Den här gången lät jag det bli en del av motivet istället. Kamerans vitbalans stod på solljus, därav mina blåaktiga fingrar. 

Den här knoppen fick klara sig utan mina fingrar. Vad ni ser i alla fall. 

Samtliga bilder tagna med en fem-sex år gammal liten digital kompaktkamera. 

Det började med ett skorpfat

Jag tror det var 2006 som jag hoppade in och jobbade några veckor på samma företag som ett av mina syskon. Själva jobbet i sig är inte mycket att orda om, det var ett av de jobb där jag kom fram till att jag inte ska saluföra någonting per telefon bara.

Men på det jobbet så hade de i personalrummet ett litet fat som såg ut att kunna vara avsett för skropor eller te-påsar eller något liknande. Jag hade aldrig sett något liknande och eftersom jag då som nu hade en digitalkamera i jackfickan började jag experimentera med vinklar, belysning och liknande.

Är jag ute efter en bra fotovinkel så kommer min komfort i andra hand. Eller vad folk runt omkring mig tror om mig just då för ögonblicket. I just fallet med skorpfatet så innebar det att jag började kräla på bordet för att få rätt bildvinkel. Vilket min bror fick höra dagen därpå.

Idag däremot, när jag skulle ta bilden som finns ovan (som är lite upprättad och beskuren i datorn, jag erkänner!) så innebar det att jag försiktigt fick ta mig ned till ån för en ganska brant slänt och därefter ligga på en betongpryl som låg vid stranden för att få den rätta bildvinkeln.

De som gick förbi trodde förmodligen jag var lite knäpp.

Men det är det värt. När man får till bilden.

Panormafunderingar

Det finns till att börja med en anledning till varför jag inte gör den här bilden större, för panormafunktionen i min mobil är verkligen inte bra.

Men det sätter faktiskt fingret på en ganska väsentlig punkt. För det första kan det sägas vara en av två stora nackdelar med min mobilkamera. Nackdel 1 har jag nämnt i tidigare inlägg. Om jag fotograferar något på nära håll och det finns en bakgrund långt bort, som jag då vill ha oskarp, så tenderar telefonen att fokusera på bakgrunden istället, hur mycket jag än kopplar på makrofunktion och pekar där jag vill ha skarpt. Det är faktiskt ordentligt störande.

Det andra stora bekymret jag har med telefonen är att den, förmodligen för att begränsa storleken på bildfilerna och den vägen spara på telefonens prestanda, begränsar panormabilder till att vara  max om jag minns rätt 480 bildpunkter höga. Och det är ju helt enkelt inte så mycket.

Överlag verkar det för övrigt som att panormafunktioner är väldigt roliga för ingenjörerna att hitta på, för i mitten på 1990-talet var det sista skriket att förse kameran med pannornafunktion. Filmsystemet APS, som kom, gjorde initial succé och därefter tokfloppade så till den milda grad att de har rekord som historiens mest kortlivade filmsystem, hade till och med en inbyggd panormafunktion i systemet.

Landskapspanorman är häftiga och speciellt ni som har modernare telefoner än min gamla skuff kan absolut experimentera med den och se hur bra bilder ni kan få.

Men alla som besöker ett konstgalleri kan direkt konstatera att bredbild verkar göra sig bättre på film än stillbild.
Det verkar som att även våra fotoingenjörer insett det och tittar man på de två vanligaste bildproportionerna, 4:3 respektive 3:2, är det nog rätt kloka val.

Var ligger fokus, nära eller långt borta.

Bilden ovan är tagen med min mobil och enda poängen med den är att visa på en brist jag upptäckt med min mobilkamera (och så får ni se litet grand av mitt vardagsrum också).

Även om jag har närbildsläget/makroläget aktiverat så envisas mobilen, trots de mest ihärdiga övertalningsförsök från min sida, att fokusera på motivet. Den fokuserar istället på bakgrunden.

Vilket gör att jag inte kan ta närbilder med mobilen om det finns en bakgrund som inte är nära.

Dumt.

Skulle vara intressant att veta om det är bara min mobil, bara min mobilmodell (jag har en Samsung Galaxy S3 mini), bara mitt mobilmärke eller om det är flera mobiler som har samma problem.

Det sista skulle vara väldigt tråkigt för mobiler är i grunden bra närbildskameror.

Andra har tagit vid

Idag är det svårt att inse hur stora Eastman Kodak en gång var. Det finns en mycket enkel anledning till det. Instamatic-kameran blev Kodaks sista stora succé och till och med den succén var inte hundraprocentig.

Med Instamatic lanserade Kodak två nya filmsystem. 110 och 126. Dessa system kom att slå riktigt bra bland amatörfotografer, men proffsen var inte lika imponerade och så länge vi pratar analog fotografering är det bland proffsen som pengarna finns. Rätt få amatörer hade ju nämligen råd att göra som Herr Storch i Sällskapsresan och ha en hel axelremsväska med film.

På 1970-talet var det istället ett annat fabrikat som höll i taktpinnen för utvecklingen mot de kameror jag tänker mig att merparten av er läsare har.

Minolta.

Det var Minolta som kom med världens första autofokuskamera 1977 och det var Minolta som kom med världens första systemkamera med inbyggd filmframatning och där fotografen kan välja helt fritt vad kameran ska ställa in och vad man ställer in själv när det kommer till skräpa, exponeringstid och ljusöppningens storlek, den så kallade bländaren.

Ironiskt nog blev Minoltas tid på tronen dock ganska kort. Ett annat företag kom nämligen upp på scenen.

Sony.

Ska man välja ett företag som mer än något annat bidragit till att utveckla den moderna digitalkameran så måste det bli just Sony.

Lite småironiskt är det att Sony är den tillverkare som idag på sina digitalkameror använder Minoltas gamla objektiv.

Jag personligen har dock alltid varit förtjust i Canon, men det handlar nog väldigt mycket om tycke och smak.

Det var Sony som fick till digitalkameran som vi idag känner den i början på 2000-talet och den vägen tog död på filmsystemen som Instamatic introducerade. Man tog också död på det kortlivade filmsystemet APS.

Men man gjorde det genom att förvalta arvet från Instamatickameran.

Och vill man inte köra digitalt.

Så finns ju alltid småbildsfilmen kvar. För den tar man uppenbarligen inte kål på så lätt.

Lex Leica - ingen kedja är starkare än dess svagaste länk

Jag ska börja det här blogginlägget med att konstatera två saker.

För det första: De första fotograferna var i rätt hög utsträckning kemister. Det var en nödvändig kunskap eftersom bilden för det mesta framkallades direkt efter fotograferingen. Att August Strindberg höll på med både (al-)kemi och tidig färgfotografering, vid sidan av ordskapande och måleri, är inte precis någon slump. 

För det andra: Förutom hur bra film eller hur bra bildchip man har i kameran finns det en ytterligare faktor som är fullständigt avgörande för hur bra bilden blir. 

Optiken. 

Historien om Leica är historien om hur någon, i detta fall tysken Oskar Barnack, anställd vid optikerfirman Ernst Leitz Optische Werke, kom att förändra kamerahistorian i grunden genom att förse kamerorna med väldigt mycket bättre optik än tidigare. Leica står för Leitz Camera. 

Genom att förse kamerorna med bättre optik kunde man nämligen minska negativstorleken från de då dominerande negativen på som minst 60x60 millimeter till betydligt mera hanterbara 24x36 millimeter. 

Den lärdom man kan dra av detta är att inte bry sig om antalet bildpunkter (pixels). Istället är det hur bra kameran klarar att hantera dåligt ljus, hur bra kameran är på att komprimera bilden efter att man tagit den och, än i denna dag, hur bra optiken är. 

Jag som skriver detta har en enklare digital kompaktkamera som är några år. En av de saker jag kommer att tänka på när jag köper ny kamera är att ha en som inte har för extrem zoom. Mer än ungefär 10x Zoom är, skulle jag säga, fullständigt värdelöst. Med en så kraftig zoom behöver man nämligen stativ för att utnyttja zoomen fullt ut, något man kan anta att de flesta amatörfotografer inte har. Dessutom är risken stor för att kameran inte tar bilder som är skarpa ända ut i hörnen och ett så kraftigt zoomobjektiv på en liten kamera blir fullt med små och därför ömtåliga delar. Tyvärr innebär det här att de flesta digitala kompaktkamerorna i prisområdet 1500-3500 går bort.

Jo en sak till angående zoom. Den enda zoom en mobilkamera har är så kallad digital zoom. Digital zoom gör enligt min erfarenhet bara bilderna suddiga, låt bli att använda den. 

Så, nej, antalet megapixel bestämmer inte hur bra en kamera är och det är verkligen inte så att kraftigare zoom gör kameran bättre per automatik. Och ja, bra optik är fortfarande en nödvändig del av en bra kamera. 

Det sa bara klick...

Världens första kamera riktad mot amatörer lanserades på 1890-talet.

Samma företag som låg bakom den kameran lanserade 1935 vad som kommit att bli världens mest framgångsrika filmsystem - 135-filmen eller småbildsfilmen. Den gången var det dock tyska Leica som la grunden ungefär 10 år tidigare. 

De lanserade också vad som måste sägas vara ursprunget till dagens kompaktkameror - Instamatic-kameran. 

Företaget döptes efter hur en kamera på den tiden lät när man fotograferade. För det sa, om man ska vara petig, inte riktigt klick. Det sa mera "Koodak". 

Den här bloggen ska i huvudsak handla om fotografering med kompakt- eller mobilkamera. Och hur kraftfulla verktyg dessa faktiskt är för att ge spelrum åt din kreativitet. 

Men som alla konstformer så finns det även begränsningar. Genom att lära sig begränsningarna och lära sig hur man kan jobba runt dem, så kan man utvecklas som fotograf. 

Många gånger är det långt viktigare än hur många megapixel man har i kameran, om största bländaren är 2,4 eller 2,6 på er kameran, om maximalt ISO är 6400 eller 12800, om ni har 10, 15 eller 20 gångers zoom eller om ni har direktåtkomst till youtube från kameran. 

Det är den inre resan hos dig som fotograf som är det viktiga, även om det också är viktigt att få till bilden rätt i kameran från början, för nej photoshop kan inte kompensera för allt. 

Ni ska få följa med på min resa mot en bättre fotograf med kompakt- eller mobilkamera. 

Till att börja med tänker jag berätta lite av vad jag lärt mig man kan göra på moderna kameror. Sedan kommer vi att lära oss tillsammans!

Men jag kände att det går inte att skriva om amatörfotografering utan att åtminstone nämna George Eastman och hans företag Kodak en gång.